Innan den gregorianska kalendern kom 1753, så var Lussenatten den längsta natten. Djuren fick stå extra hungriga denna natten och de kunde klaga högljutt för att det dröjde extra länge mellan utfodringarna denna natt, för på Lussenatten, liksom Julaftonsnatten, så kunde alla husdjur tala.

I Värmland kunde en ko säga:

"Ujamägen, va denna natta ä lång!" och gumsen svarade: "Ja, den ä lång sôm två!" och i kör klagade geten och fåret "Öskligt, att e tocka natt finns te!"

Lucia förväxlades även med Lucifer (djävulen) och denna natten var farlig. På en gård som hette Nystuga, i Älgå socken i Värmland inträffade i slutet av 1700-talet följande ruskiga händelse:

Det var en ljus Lucianatt med vackert månsken. De inneboende satt uppe till över midnatt (alla hyste skräck för Lussefala) Klockan tolv på natten fick de höra gny utanför stugan. Då de tittade ut, så såg de till sin häpnad ett långt begravningsfölje. Alla var små, det var "lussefolk", de bar en liten kista emellan sig. Det var ett stort följe av Lucifers släkte. De marscherade mot norr. Om morgonen gick de ut för att se om det fanns spår i snön. Då såg de spåren efter dom, de så ut som när man sticker ned en grov hårkam i snö.

Källa: ur Ebbe Schöns bok Julen förr i tiden. (Rekommenderas starkt)