Echstedtska gården i Kila är en kulturpärla som är väl värd att göra en närmare bekantskap med. Mycket har skrivits om gården - om dess unika väggmålningar, avträdet där gårdens namngivare med familj möter oss i en något burlesk avbildning*, och även gårdens funktion som genbank för landskapets äpplen har skildrats. Här skall vi istället ägna oss lite åt de sägner som omger von Echstedtska gården, men först lite om gårdsherren själv.
Bengt Ekstedt föddes i Segerstad 1723. Han var en begåvad man, som efter studier i Uppsala kom som auskultant till Svea hovrätt och senare upprätthöll en tjänst vid Kungliga Myntverket. Ekstedt skötte sina ämbeten så väl att han adlades 1756, varvid han antog namnet von Echstedt, något som väl föll sig naturligt, då den äldsta brodern blivit adlad redan fem år tidigare och tagit sig detta efternamn.
År 1758 kunde Bengt von Echstedt dra sig tillbaka med assessors avsked, och flyttlasset gick åter till Värmland. Han bosatte sig först i Alsters socken, men inköpte snart den gamla egendomen Västra Smedbyn i Kila, där han lät uppföra en praktfull rokokobyggnad inklusive flyglar, "nyckelfärdigt" i mitten på 1760-talet. Hur von Echstedt fått kapital att dels köpa egendomen och dels uppföra det förnämliga byggnadsverket gick det rykten om redan under hans livstid. Den mest vardagsnära slutsatsen är att han ingick i en välbärgad syskonskara, där han själv kanske inte var den mest framgångsrike. Att han efter den första hustruns död ingått ett gifte med den förmögna brukspatronänkan Christina Catharina Herwegh kan säkert också ha inneburit en förbättrad ekonomisk situation.
Men det finns en annan florerande förklaring till von Echstedts rikedom. Han var enligt gamla stämmoprotokoll och lokalt traderade berättelser inte alltid så välsedd i socknen, Bengt von Echstedt ansågs som ganska hetlevrad och det hände att han tog till käppen i dispyter med lokalbefolkningen. Att det då började gå rykten om att han kommit över sedelmakulatur som han sedan låtit prångla ut kanske inte var så underligt, med tanke på hans tidigare karriär vid Kungliga Myntverket. I det sammanhanget har det talats om en dräng som blivit så involverad i skumraskaffärerna att han till sist måste röjas ur vägen, och efter att ha blivit kallblodigt mördad med tre pistolskott skulle han ha blivit gömd under fruns säng i förmaket. Fläckar på trägolvet som sägs vara drängens blod är ännu i våra dagar fullt synliga, och de där tre pistolskotten har flera vittnen sagt sig ha hört återupprepas långt efter att Bengt von Echstedt lämnat detta jordiska. Även den stackars drängen påstås ha visat sig.
Och det är väl här någonstans sägenbildningen om Västra Smedbyn och von Echstedt börjar ta form, med berättelser som lever ännu i våra dagar. En som återgett en del av dessa historier var domprosten C.V. Bromander, som i "Värmland Förr och Nu 1933" delade med sig av några av dem i summarisk form. En av historierna handlar om Bengt von Echstedt själv och förtäljer att när assesorn avled år 1794 kastades alla dörrar i byggnaden upp på vid gavel och ute på gårdsplanen visade sig ett par svarta hästar spända framför en svart vagn. När gårdens folk närmade sig ekipaget försvann det dock i tomma intet.
Och apropå hästar sägs att i en korsväg mellan Smedbyn och det angränsande Sandbol kan ibland en vit häst uppenbara sig. En modig ortsbo som hade passerat korsningen en månljus natt och sett hästen hade plockat upp en sten och kastat mot djuret, men stenen hade passerat genom spökhästen och i det samma upplöstes synen. I en annan berättelse (dock ej återgiven av Bromander) berättas om ljud från ett framrusande hästspann i allén framför gården, utan att några hästar har kunnat ses.
En senare berättelse som faktiskt inträffade under domprostens livstid gör gällande att två inhyrda sömmerskor som övernattade i byggnaden i början av 1900-talet tvärvaknade av vad de upplevde som ett kraftigt skott. Ingen annan på gården hade dock hört smällen (se ovan om den mördade drängen!).
Domprosten vet också att berätta att tomtar brukar uppehålla sig på gården. Tomtar har ju enligt traditionen visat sig på många platser, men faktum är att just i Kilatrakten verkar det finnas extra många enligt historierna. Några av mina släktingar från orten bara några generationer tillbaka sades på fullt allvar ha påstått sig ha tomtar på sin gård.
Det här var de sägner från von Echstedska gården som domprost Bromander delade med sig av, men den mest spridda berättelsen är nog ändå den om drängen som ville spela en piga som var hans käresta ett spratt. I pigans arbetsuppgifter ingick att innan hon slutade på kvällen gå en runda runt på gården för att kontrollera att allt var stängt och låst, samt att brasor och ljus släckts. Då hon kom till köket hoppade drängen fram iförd ett vitt lakan. Av ren instinkt kastade hon en tung nyckel mot "spöket", och det gick så illa att nyckeln träffade i tinningen och han föll död ner. När pigan insett vem hon dödat sägs hon ha blivit tokig, och man tvingades hålla henne inspärrad i en stenkällare under den norra flygeln (källaren finns kvar än idag, liksom nyckeln som hon påstås ha kastat). I en version anges pigan än idag visa sig på gården, medan hon i en annan uppges oförklarligt ha försvunnit ur sitt förvar.
Flera av sägnerna kan i utförligare skick läsas i Värmlands Museums årsbok 2012, som hade just von Echstedtska gården som tema. Där berättas givetvis även "allt annat" om denna sevärda karolinergård.
* Von Echstedt med hustru kan ses här under avspänt samtal på hemlighuset.
Att det för övrigt fortfarande sker oförklarliga händelser har gårdens intendent berättat om i en tidningsartikel (i Säffle-Tidningen?) som jag tyvärr inte har lyckats återfinna.
Illustration von Echstedtska gården är egen bild.
